Idag har jag varit med om något väldigt ovanligt för att vara i det långa landet falukorv. TVÅ främlingar började prata med mig, först när jag väntade på tåget och sedan när jag satt på marenbryggan på stan. Jag blev så chockad båda gångerna och jag liksom misstänkte båda att vara skumma typer som var ute efter något annat än bara en trevlig pratstund. Den första ställde lite vanliga "lära-känna-frågor" och jag svarade men ansträngde mig inte tillbaka och till slut frågade han om jag tyckte att han var irriterande. Den andra frågade snällt om han fick slå sig ner bredvid mig på bryggan och prata lite (på engelska) men jag la handen lite diskret på väskan och sa att jag ändå skulle gå snart. Nu i efterhand ångrar jag mig så himla mycket. Jag hade kunnat få ta del av två personers tankar, personer som jag aldrig möter i min lite småsnobbiga vardag på ett estetgymnasium i Stockholm. Men det satte mina fördomar stopp för. Jag tänker ofta på att samhället är för segregerat och att folk verkligen borde bry sig mer om att ändra på det. Själv är jag ganska nöjd med min insats eftersom jag har flera kompisar med olika bakgrund men idag var det så tydligt att jag var misstänksam för att de såg "fel" ut. Den ena var svensk men såg ut som en sådan som går yrkesprogram på gymnasiet (fööördomar) och den andra var från något land långt bort. Jag hade kunnat ge dem en positiv bild av en såndär stockholms-estet-tjej men istället verkade jag helt ointresserad. Nästa gång ska jag ta emot den som vågar sig fram och prata med mig med öppna armar, oberoende av vem det är. Det är ju så vi vill att samhället ska se ut! 

/Klara